Min armé
Mamma ville ha ett recept på våra underbara hamburgare. De är ungefär. Ta allt du hittar i kylskåpet och ta i det. Nej inte riktigt allt kanske. Men en hel del av alla olika chiligrejer och lite sånt klet, lite lök, ett ton med kryddor gärna enbart grillkrydda. Är väl troligen gud som hjälper oss att göra dem goda snarare än vi. Men vad kan man förvänta sig av sådana härliga människor.
Christofer står just nu i köket och håller på med ett experiment. Spännande. Brukar dock inte alltid sluta så bra. Men jag hoppas på att skitungen klarar det! Vad det nu är.
Idag har jag varit hos min mormor och gjort julkorv. Eller ja, jag gjorde i princip ingenting. Jag tycker inte heller om det så jättemycket. Det enda det resulterade i var att Christofer numera kallar mig korvsarah, och dum som jag är skriver jag det här. Men sånt är livet. Den som kallar mig det så jag hör kan förvänta sig att bli slagen. Hårt. Av både mig och min armé. Jag har allt en sådan ska ni veta. Dock kanske de enbart tillhör min armé för aatt jag skulle slå dom om dom inte gjorde det. Så nu får dom ju slå andra, och kan skylla på mig när dom slåss plus att de slipper bli slagna av mig.
Imorgon ska vi få paranormal activity av Lipida och Rövben! Den ska vi kolla på, Christofer ska skrika som en flicka och jag får väl ta det som en man och ta hand om honom. Men det gör inte så mycket. Jag tycker om honom ändå och har lärt mig att det inte går att ändra på. Eller ja, möjligen om jag skulle bjuda hit några andra som kan kolla med oss. Då brukar han spela lite tuff. Det blir visserligen inte mycket bättre. Men lite.
Detta kan ju visserligen bottna i att när Christofer och hans två bröder var små och de bodde ute i skogen i sitt stora hus så brukade deras mamma ibland stänga av elen så de fick springa runt och ropa på mamma och vara mörkrädda. När de väl hittade henne, då sa hon med en hemsk röst -Jag är inte eran mamma.. Så fick dom springa omkring lite mer och gråta. Till historien hör även att Christofer var ca 16 år när detta hände. Nejdå, men han var nog iaf 7. Men det sätter spår.
Christofer står just nu i köket och håller på med ett experiment. Spännande. Brukar dock inte alltid sluta så bra. Men jag hoppas på att skitungen klarar det! Vad det nu är.
Idag har jag varit hos min mormor och gjort julkorv. Eller ja, jag gjorde i princip ingenting. Jag tycker inte heller om det så jättemycket. Det enda det resulterade i var att Christofer numera kallar mig korvsarah, och dum som jag är skriver jag det här. Men sånt är livet. Den som kallar mig det så jag hör kan förvänta sig att bli slagen. Hårt. Av både mig och min armé. Jag har allt en sådan ska ni veta. Dock kanske de enbart tillhör min armé för aatt jag skulle slå dom om dom inte gjorde det. Så nu får dom ju slå andra, och kan skylla på mig när dom slåss plus att de slipper bli slagna av mig.
Imorgon ska vi få paranormal activity av Lipida och Rövben! Den ska vi kolla på, Christofer ska skrika som en flicka och jag får väl ta det som en man och ta hand om honom. Men det gör inte så mycket. Jag tycker om honom ändå och har lärt mig att det inte går att ändra på. Eller ja, möjligen om jag skulle bjuda hit några andra som kan kolla med oss. Då brukar han spela lite tuff. Det blir visserligen inte mycket bättre. Men lite.
Detta kan ju visserligen bottna i att när Christofer och hans två bröder var små och de bodde ute i skogen i sitt stora hus så brukade deras mamma ibland stänga av elen så de fick springa runt och ropa på mamma och vara mörkrädda. När de väl hittade henne, då sa hon med en hemsk röst -Jag är inte eran mamma.. Så fick dom springa omkring lite mer och gråta. Till historien hör även att Christofer var ca 16 år när detta hände. Nejdå, men han var nog iaf 7. Men det sätter spår.
Kommentarer
Postat av: Mamma
När du lägger upp recept med grillkrydda som huvudingrediens tycker jag att det är viktigt att skriva med vilket märke det är som gäller så det inte blir helt fel.
Trackback
